Jag, Libby, har varit till veterinären. Under några dagar har jag ibland haltat till, oftast när jag varit utomhus. Matte har klämt och tittat på benet, foten och mina tår men jag har inte reagerat. Häromdagen reagerade jag ordentligt när hon tryckte på en av mina tår.

Därför bokades ett besök in till djurkliniken. Veterinären rakade tån och upptäckte vad som var fel. En infektion vid klofästet och var då tyvärr tvungen att ta bort klon. Förmodligen har jag haft ett litet sår på tån som blivit infekterat. Minns att en människa, inte matte, trampade på min fot tidigare och kanske skadan uppkom då.

Nu väntar medicinering, såromläggning och krage en tid framöver. Naturligtvis blir jag lite extra ompysslad med klapp och kel.   

Varken jag eller övriga familjen uppskattar kragen som slår i eller fastnar i ett stols/bordsben eller ännu värre slår in i mattes knän. Nu hoppas vi att det läker bra men det tar tid innan en ny klo växer ut.

Här hemma återgår vi så sakta till det normala livet. Allt beror på mattes knän som vi får anpassa oss efter.

I förra veckan var matte tvungen att uppsöka sin naprapat som såg att ryggen var sned. Beror säkert på den snedbelastning med onda knän och när hon då gått/går med kryckor. Nu är ryggen bättre märker vi.

Vi börjar nu ta korta koppelpromenader men endast på jämn mark och oftast vill matte endast ta en hund i taget p.g.a att hon fortfarande använder en krycka. Tänk er,  koppel som trasslar in sig i kryckan är inte bra, kan bli platt fall.

I helgen som var hade Gizzas uppfödare bjudit in till kräftskiva för sina valpköpare. Givetvis kom inte alla av olika anledningar men vi var ett trevligt gäng som träffades. Det var roligt att få träffa nya och gamla bekantskaper. Det var ca 15 dvärgschnauzrar och en schnauzer med och som samsades så bra. Tyvärr fick inte Gizza följa med för hon doftade säkert gott för hanarna, löp på gång. Lilla Tess som bor kvar på kenneln fick därför inte träffa sin mamma.

Ha det gott tills vi hörs igen.

Här hemma är den ena dagen lik den andra. Mattes knä blir långsamt bättre för varje vecka som går men bilkörning och långpromenader blir det inget av ännu från hennes sida. Dessutom har hon i allt elände råkat ut för ett ryggskott, ni skulle se hur hon stapplar fram.  Så vi alla har ganska långtråkigt.

Gizza fick åka hemifrån i helgen med sin uppfödare på utställning i Östersund. Hon som fick valpar för fyra månader sedan har återhämtat sig så fint vilket resulterade i ett strålande resultat. Hon blev bästa tik och fick möta den snyggaste hanen, där gillade domaren pojken bäst. Dessutom tilldelades hon ett CACIB , som är ett internationellt certfikat. För att en hund ska bli internationell utställningschampion krävs fem CACIB  från minst tre olika länder.

Stolt fick Gizza ta med sig en av sina döttrar, Tess, som precis nått gränsen att få ställas ut i valpklass 4-6 månader och den lilla blev BIS valp, best in show.  Inte illa och hon verkar gå i sin mors fotspår .

Borta bra men hemma bäst. Gizza tyckte det säkert var skönt att komma hem efter att hon hade varit borta i flera dagar men först måste hennes tomt undersökas ordentligt och efter det var det mysigt att få sova i sin egna bädd.

För oss andra är det skönt att hon är hemma igen och vaktar huset, det känns så tryggt.    

Här hemma händer inte så mycket spännande saker. Vår matte skramlar förstås med sina kryckor men när vädret tillåter kan hon vara mycket utomhus tillsammans med oss. I helgen som var kom vår lillmatte, Marie, tidigt på morgonen för att hämta mig, Gizza, och matte. Det visade sig att vi skulle åka på hundutställning. Det var vår rasklubb, SSPK, som hade jubileumsutställning. Klubben firade 65 års jubileum. Jag skulle inte visa upp mig utan jag satt utanför ringen och tittade på mina kompisar som visade upp sig på bästa sätt. För matte var det roligt att få komma hemifrån en stund och att få träffa många av hennes vänner. Tur att Marie var med som körde oss och bar stolar, matsäck och höll reda på mig.

Det var ganska skönt att ibland få sitta i Maries knä och många jag träffade var glada att få se mig och tyckte att jag har återhämtat mig fint efter valpningen .  

Jag har också fått information från Polen att min lilla son, Marley, har varit på utställning och jag som mamma känner mig så stolt över den lilla. Han kom med i BIS (best in show) finalerna , en dag på andra plats och nästa dag på sjätte plats. Inte så illa !!

Vår matte åkte, igen, tidigt en morgon iväg UTAN OSS. Hon var tyvärr borta i flera dagar och vi längtade efter henne och hon efter oss har vi förstått. Telefonen gick varm här hemma, ”hur mår hundarna” var den eviga frågan.  Gizza och Libby låg ofta innanför ytterdörren och väntade. Som seden är, när katten är borta…, så låg vi alla i vår husses säng på natten. Varmt och tryggt för honom och så slapp han känna sig så ensam. Vi är så omtänksamma. Dagarna gick ganska fort ändå och vi kunde den här gången vara mer utomhus och så äntligen kom dagen när hon kom hem. Tre viftande svansar mötte matte på trappan. Det värsta är att hon har nu, igen, börjat att skramla med kryckor. Det är hennes andra knä som nu fått en ny led och vi håller våra tår på att det går bra även denna gång. Nu har hon en lång tid framför sig med kryckor och framförallt sjukgymnastik.

Vi kan berätta att vi nu ligger i våra hundsängar när matte är hemma...katten har kommit hem   

Ha det bra ni alla där ute och var rädd om era knän.

Hej, vi har varit borta några dagar. Först hälsade vi på goda vänner till matte och husse som bor i Västmanland. Här sitter jag, Gizza, instängd på altanen och funderar på om jag skall hoppa över räcket för att jaga bort en katt som går på granntomten.

Vi fortsatte sedan upp till det vackra Dalarna. Kameran var med men användes inte så flitigt under våra resa.

En av de få bilder är från Fänforsen och här hade vi en fin utsikt över  Västerdalälven.

En bekväm promenad på asfalterad väg, på Södra kungsleden, kunde vår mattes knä klara av. Leden utgick från Högfjällshotellet i Sälen.

Fint tyckte vår matte om dessa stolpar. Kanske kan få fler hundägare att plocka upp efter sina vänner.

Avslutar för denna gång med att visa upp en av mina söner, som nu flyttat till Polen.

Det är inte lätt för en liten blåmesunge när vi tre hundar rusar ut på gårdsplanen. Den här lilla ungen satt i gruset och det var nära att vår matte trampade på den. Vi, Libby och Cara, såg den inte först men Gizza som är pigg och alert var fram och nosade på den. När den då hoppade iväg blev den ännu mera intressant för henne. Vår matte lyfte upp den på trädgårdsbordet och där satt den och pep när mamman kom med mat. Helt plötsligt flaxar den ner på marken igen och matte tar in oss i huset. Senare såg matte flera små ungar sitta i en buske som satt och pep efter mat, hoppas att vår kompis var en av dem.

Vad matte tyckte var intressant var att gripreflexen i fötterna att hålla sig kvar var så stark att hon fick peta på den för att den skulle hoppa ifrån hennes finger.

Gizza har kommit hem och lämnat sina valpar på kenneln. Valparna är nu drygt åtta veckor och skall strax ut till sina nya hem. Gizza blev ordenligt undersökt av Libby och Cara som välkomnade henne glatt genom att bl.a slicka hennes öron.

  De små är fulla av liv och mycket lekfulla.

    Gizza säger ”hej då och lycka till i livet” till sina små valpar.

   Mamma tänker du lämna oss nu?

   Ett sista ”hej då” från fyra av hennes fem småttingar. 

Klicka på bilderna om ni vill se dem i större format.